Sorgfågel

Idag skulle jag haft min elfte bröllopsdag.....

Lustigt nog hade jag glömt datumet, kom på det i natt! Men det förklarar kanske varför jag var så väldigt ledsen när jag varit vid graven igår. Var där för att sätta blommor - utan att tänka på datumet dagen efter, bara för att det behövdes nya blommor! - och grät ovanligt mycket när jag åkte därifrån. Faktiskt så att jag liksom fick ett behov av att stänga av den glada cd:n jag hade på i bilen och istället "frossa" lite i ledsenhets-musik som Stings Fields of gold och Damien Rice och annat som jag bara lyssnar på när jag är lite nere.

Kanske var det datumet som spökade? Eller så var jag bara i behov av en liten "gråta ut-stund". Såna stunder kommer då och då och det bästa man kan göra är att ta tillvara dem - de är, tror jag, små andningshål för själen. Små tillfällen av "lätta på trycket".

Igår gick stora J ut 9:an, lämnade grundskolan bakom sig. Det var strålande sommarväder, flaggorna hissade vid skolan, ballonger och björkar vid skolporten. På hennes skola gör de en ganska stor grej av att sluta 9:an: klasserna springer ut ur skolporten, får blommor runt halsen och åker traktorflak; nästan som en ministudent.

 

Stora J har ju haft det jobbigt med det sociala i skolan ända sedan M dog; hon har slutit sig, dragit sig undan, inte deltagit. Så när vi stod där och väntade fick jag en skräckbild i huvudet av en dotter som smyger sig ut ur porten en bit efter klasskompisarna, med en sluten sur min.

Men ut kommer de. Med henne mitt bland de andra. Leendes. Glad. Vacker.

Och när de sedan äntrar traktorflaket hoppar hon, skrattar och tjoar, blåser i visselpipan som jag hängt om hennes hals! Är precis lika skrattandes glad som alla andra!

Ingen mer än vi som vet ser miraklet. Alla andra ser en yr och glad niondeklassare bland alla andra. Och det är så rätt! Det är så det ska vara! Och jag gråter några tårar av ren tacksamhet för att hon är så glad! Tack kära snälla himmelska makter för att hon får vara glad!