Osynliga skador
Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag blev det av att gå igenom det jag gjorde. Jag vet det och lutar mig ofta mot det. Men ibland får jag den där djupa insikten: jag blev också skadad på riktigt. För livet, oåterkallerligt. Det går aldrig över, det läker aldrig helt, blir aldrig helt bra. Det är så och det går att leva ett bra liv ändå. Men det får mig att känna mig väldigt ensam.
Jag märker när saker och ting blir jobbiga eller stressiga att jag inte längre har några marginaler. Jag brände dem under sorgeperioden när jag var tvungen att orka det jag inte orkade och göra och ordna det ingen annan kunde göra åt mig. Antar att det är såhär de som varit utbrända känner sig - att det liksom är nära till kanten.
Å andra sidan finns där samtidigt en känsla av oåtkomlighet. En känsla av att "vad som än händer så blir det inte värre än det som var" och "har jag klarat det så klarar jag allt annat". Pratade om det med en kär sorgevän som kände likadant. Det är en konstig, tvådelad känsla: att man är både lätt att putta omkull men samtidigt, på ett djupare plan, kapabel att resa sig igen no matter what. Bulletproof.
Jag märker när saker och ting blir jobbiga eller stressiga att jag inte längre har några marginaler. Jag brände dem under sorgeperioden när jag var tvungen att orka det jag inte orkade och göra och ordna det ingen annan kunde göra åt mig. Antar att det är såhär de som varit utbrända känner sig - att det liksom är nära till kanten.
Å andra sidan finns där samtidigt en känsla av oåtkomlighet. En känsla av att "vad som än händer så blir det inte värre än det som var" och "har jag klarat det så klarar jag allt annat". Pratade om det med en kär sorgevän som kände likadant. Det är en konstig, tvådelad känsla: att man är både lätt att putta omkull men samtidigt, på ett djupare plan, kapabel att resa sig igen no matter what. Bulletproof.
Kommentarer
Postat av: Malin
Oj vad jag känner igen mig! Allt det där med att inte ha några marginaler. När man får små motgångar, brister det så mycket fortare... Jag tänker att det borde gå över med tiden, och det kankse det gör?? Men som du säger så finns det en inre styrka som är så stark, en stolthet att man faktiskt har överlevt och lever vidare... Tacl för ett klokt inlägg!!
Kram!
Postat av: b.s
Samma här, vattenglaset är fullt och svämmar därför lätt över när det blir något mer. Känner inte igen mig motför hur jag var tidigare. För mig är det 2,5år sen jag blev änka och jag har mått "riktigt bra" ett tag men nu har jag hamnat i en dipp eller sorghål som du brukar kalla det, känner mig inte lika beredd på det när jag mått bättre ett tag.
Trackback
