"Men tänk om mamma också dör, vem ska ta hand om oss då?"
Nu har jag läst en sorg-bok igen; jag kastar mig över sådana när jag ser dem på bibblan. Den här heter "När en förälder plötsligt dör" och är skriven av Ken Chesterson som jobbade i Barntraumateamet i Norrköping.
Några citat som jag vill förmedla:
"Vid de stora olyckorna och katastroferna finns en bred enighet om att de drabbade ska erbjudas omedelbart krisstöd. Flodvågskatastrofen i Sydostasien julen 2004 är ett exempel. Då erbjöds krisstöd till de drabbade, både i katastrofområdet och senare vid ankomsten till Sverige. Detsamma gällde efter katastrofen då Estonia förliste 1994. (...) Men efter enskilda familjers trauman och förluster i samband med en familjemedlems plötsliga och oväntade död i sjukdom, olycka, självmord eller mord finns ingen självklar motsvarighet till krisstödet vid de stora olyckorna eller katastroferna. För de enskilda familjerna upplevs traumat och förlusten också som en stor katastrof. Vem sträcker ut sin hand till dem?"
Åh, vad jag har diskuterat och funderat över det här! Det är precis så det är: ALLA förluster är lika svåra! Men om M hade dött i låt oss säga en bussolycka ihop med 50 andra, då hade kommunens POSOM-team ryckt ut på stört - enbart för att det var flera som dog samtidigt! Men vår förlust är lika svår och stor oavsett om den som dog gjorde det ensam eller tillsammans med en massa andra!
Visst, jag fick hjälp; jag fick sjukhuspräst och kurator, men det var ju för att jag var snabb att nappa på erbjudandet! Hade jag (i chock) åkt hem från sjukhuset tror jag ingen hade erbjudit något alls! Och jag vet ett fall där man helt enkelt - mitt i natten - skickat hem den nyblivne änklingen från dödsbädden på sjukhuset utan att så mycket som kolla om det fanns någon annan anhörig som kunde hämta/ta emot!
Författaren berättar också om hur viktigt det är att lämna dödsbud även till mycket små barn, t.o.m spädbarn och om hur mycket de faktiskt uppfattar av sin omgivning:
"När Isabel var ett år dog hennes mamma efter en lång tids sjukdom. Isabel gick på dagis och hon verkade trivas bra där. Hon kompenserade sig så gott hon kunde för förlusten av mamman genom att vara nära fröknarna. Vid cirka 15 månaders ålder kom pappan till insikt om ett mönster i hennes beteende. När han kom hem med henne från dagis hade hon inte ens tid att ta av sig skorna utan tultade ivrigt in i huset och ropade "mamma". Sedan fortsatte hon att gå omkring och med lockrop letade hon efter sin mamma överallt. När hon inte lyckades kalla fram mamman blev hon kinkig och gnällig."
Lilla J var 1 år och 3 månader när M dog. Jag minns så väl hur hon om och om igen, varje gång vi var ute, gick längs vår framfartsväg så långt hon kunde. Hon visste ju att därifrån brukade pappa komma när han jobbat färdigt.....
I boken beskrivs också hur man berättar för barn om den andra förälderns död:
"När man berättar för barnen om den svåra händelsen är det några teman som kan vara särskilt viktiga att beröra:
- Sanningen om vad som har hänt
- Det ovanliga att en förälder dör ung
- Orsaksförklaringar
- Skuldavlastning
- Hur barn kan reagera
- Hur vuxna kan reagera
- Hur man kan göra för att inte bli överväldigad av sina reaktioner
- Hopp
(...)
Vi vuxna vet att trauman går att bearbeta och att sorg går över. Det vet inte barn. De behöver få veta att det kommer att bli bättre så småningom. De behöver hopp om en framtid där sorgen kan vika undan för de ljusa minnena."
Det finns också ett kapitel om barnens återgång till skolan:
"Hur länge kan en drabbad elev behöva att skolans personal tar särskild hänsyn till förlusten och sorgearbetet?
Detta är naturligtvis individuellt men under cirka ett par års tid får man räkna med att en drabbad elev kan besväras av reaktioner som påverkar studiekapaciteten. Oftast blir det bättre redan efter några månader men sedan kan det gå upp och ned under en ganska lång tid."
När jag läste det tänkte jag direkt på Stora J som fortfarande ibland har det jobbigt i skolan. Som ända sedan dödsfallet har dragits med sömnsvårigheter, som kan få ont i magen eller ledsenhetsattacker i skolan - även om det inte är lika ofta längre. Även Mellan M hade flera gråtstunder i sin nya skola när vi hade flyttat hit.
Och sist men inte minst: citatet om trygghetsförlusten:
"Den trygghetskänsla som gör livet uthärdligt - att vi ska leva länge, att inget ont drabbar oss, att andra kan drabbas men inte vi - den tryggheten har i ett slag trasats sönder när en förälder har dött. Barnen blir rädda att något mera hemskt ska inträffa. Någon mera kan dö. Framförallt är det den andra föräldern man oroar sig för, men det kan också vara för syskon och för sig själv. Stina, 4 år, uttryckte det så här en kvart efter att hon hade fått veta att pappan hade dött:
Men tänk om mamma också dör, vem ska ta hand om oss då?"
Några citat som jag vill förmedla:
"Vid de stora olyckorna och katastroferna finns en bred enighet om att de drabbade ska erbjudas omedelbart krisstöd. Flodvågskatastrofen i Sydostasien julen 2004 är ett exempel. Då erbjöds krisstöd till de drabbade, både i katastrofområdet och senare vid ankomsten till Sverige. Detsamma gällde efter katastrofen då Estonia förliste 1994. (...) Men efter enskilda familjers trauman och förluster i samband med en familjemedlems plötsliga och oväntade död i sjukdom, olycka, självmord eller mord finns ingen självklar motsvarighet till krisstödet vid de stora olyckorna eller katastroferna. För de enskilda familjerna upplevs traumat och förlusten också som en stor katastrof. Vem sträcker ut sin hand till dem?"
Åh, vad jag har diskuterat och funderat över det här! Det är precis så det är: ALLA förluster är lika svåra! Men om M hade dött i låt oss säga en bussolycka ihop med 50 andra, då hade kommunens POSOM-team ryckt ut på stört - enbart för att det var flera som dog samtidigt! Men vår förlust är lika svår och stor oavsett om den som dog gjorde det ensam eller tillsammans med en massa andra!
Visst, jag fick hjälp; jag fick sjukhuspräst och kurator, men det var ju för att jag var snabb att nappa på erbjudandet! Hade jag (i chock) åkt hem från sjukhuset tror jag ingen hade erbjudit något alls! Och jag vet ett fall där man helt enkelt - mitt i natten - skickat hem den nyblivne änklingen från dödsbädden på sjukhuset utan att så mycket som kolla om det fanns någon annan anhörig som kunde hämta/ta emot!
Författaren berättar också om hur viktigt det är att lämna dödsbud även till mycket små barn, t.o.m spädbarn och om hur mycket de faktiskt uppfattar av sin omgivning:
"När Isabel var ett år dog hennes mamma efter en lång tids sjukdom. Isabel gick på dagis och hon verkade trivas bra där. Hon kompenserade sig så gott hon kunde för förlusten av mamman genom att vara nära fröknarna. Vid cirka 15 månaders ålder kom pappan till insikt om ett mönster i hennes beteende. När han kom hem med henne från dagis hade hon inte ens tid att ta av sig skorna utan tultade ivrigt in i huset och ropade "mamma". Sedan fortsatte hon att gå omkring och med lockrop letade hon efter sin mamma överallt. När hon inte lyckades kalla fram mamman blev hon kinkig och gnällig."
Lilla J var 1 år och 3 månader när M dog. Jag minns så väl hur hon om och om igen, varje gång vi var ute, gick längs vår framfartsväg så långt hon kunde. Hon visste ju att därifrån brukade pappa komma när han jobbat färdigt.....
I boken beskrivs också hur man berättar för barn om den andra förälderns död:
"När man berättar för barnen om den svåra händelsen är det några teman som kan vara särskilt viktiga att beröra:
- Sanningen om vad som har hänt
- Det ovanliga att en förälder dör ung
- Orsaksförklaringar
- Skuldavlastning
- Hur barn kan reagera
- Hur vuxna kan reagera
- Hur man kan göra för att inte bli överväldigad av sina reaktioner
- Hopp
(...)
Vi vuxna vet att trauman går att bearbeta och att sorg går över. Det vet inte barn. De behöver få veta att det kommer att bli bättre så småningom. De behöver hopp om en framtid där sorgen kan vika undan för de ljusa minnena."
Det finns också ett kapitel om barnens återgång till skolan:
"Hur länge kan en drabbad elev behöva att skolans personal tar särskild hänsyn till förlusten och sorgearbetet?
Detta är naturligtvis individuellt men under cirka ett par års tid får man räkna med att en drabbad elev kan besväras av reaktioner som påverkar studiekapaciteten. Oftast blir det bättre redan efter några månader men sedan kan det gå upp och ned under en ganska lång tid."
När jag läste det tänkte jag direkt på Stora J som fortfarande ibland har det jobbigt i skolan. Som ända sedan dödsfallet har dragits med sömnsvårigheter, som kan få ont i magen eller ledsenhetsattacker i skolan - även om det inte är lika ofta längre. Även Mellan M hade flera gråtstunder i sin nya skola när vi hade flyttat hit.
Och sist men inte minst: citatet om trygghetsförlusten:
"Den trygghetskänsla som gör livet uthärdligt - att vi ska leva länge, att inget ont drabbar oss, att andra kan drabbas men inte vi - den tryggheten har i ett slag trasats sönder när en förälder har dött. Barnen blir rädda att något mera hemskt ska inträffa. Någon mera kan dö. Framförallt är det den andra föräldern man oroar sig för, men det kan också vara för syskon och för sig själv. Stina, 4 år, uttryckte det så här en kvart efter att hon hade fått veta att pappan hade dött:
Men tänk om mamma också dör, vem ska ta hand om oss då?"
Osynliga skador
Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag blev det av att gå igenom det jag gjorde. Jag vet det och lutar mig ofta mot det. Men ibland får jag den där djupa insikten: jag blev också skadad på riktigt. För livet, oåterkallerligt. Det går aldrig över, det läker aldrig helt, blir aldrig helt bra. Det är så och det går att leva ett bra liv ändå. Men det får mig att känna mig väldigt ensam.
Jag märker när saker och ting blir jobbiga eller stressiga att jag inte längre har några marginaler. Jag brände dem under sorgeperioden när jag var tvungen att orka det jag inte orkade och göra och ordna det ingen annan kunde göra åt mig. Antar att det är såhär de som varit utbrända känner sig - att det liksom är nära till kanten.
Å andra sidan finns där samtidigt en känsla av oåtkomlighet. En känsla av att "vad som än händer så blir det inte värre än det som var" och "har jag klarat det så klarar jag allt annat". Pratade om det med en kär sorgevän som kände likadant. Det är en konstig, tvådelad känsla: att man är både lätt att putta omkull men samtidigt, på ett djupare plan, kapabel att resa sig igen no matter what. Bulletproof.
Jag märker när saker och ting blir jobbiga eller stressiga att jag inte längre har några marginaler. Jag brände dem under sorgeperioden när jag var tvungen att orka det jag inte orkade och göra och ordna det ingen annan kunde göra åt mig. Antar att det är såhär de som varit utbrända känner sig - att det liksom är nära till kanten.
Å andra sidan finns där samtidigt en känsla av oåtkomlighet. En känsla av att "vad som än händer så blir det inte värre än det som var" och "har jag klarat det så klarar jag allt annat". Pratade om det med en kär sorgevän som kände likadant. Det är en konstig, tvådelad känsla: att man är både lätt att putta omkull men samtidigt, på ett djupare plan, kapabel att resa sig igen no matter what. Bulletproof.
