Morgonmusik
Åker till jobbet på morgonen idag. Kör vår väg från huset mellan knallgula höga rapsfält i full blom. Sätter på bilradion, Mix Megapol kl 7:09. De spelar inledningen till "Fields of gold".
Första impulsen är att stänga av, men sedan låter jag den vara på och lyssnar hela vägen till jobbet medan några tårar stilla rinner nerför kinderna. Det är vackert om än sorgligt och det är första gången jag klarat av att lyssna på den utan att känna en massa smärta. Jag vet att den är en hälsning.
Första impulsen är att stänga av, men sedan låter jag den vara på och lyssnar hela vägen till jobbet medan några tårar stilla rinner nerför kinderna. Det är vackert om än sorgligt och det är första gången jag klarat av att lyssna på den utan att känna en massa smärta. Jag vet att den är en hälsning.
Dödsfall igen
I lördags gick han bort: världens finaste och snällaste svärfar. Barnens goa farfar, mitt stöd vad gällde det praktiska med lantbruket efter M:s död. Hela vintern har han tacklat av och haft den ena krämpan efter den andra och sedan var det bara en väg. Hudcancern han behandlades för blev till cancer av elakaste sort; obotligt, lever och lungor, det kommer att gå fort sa doktorn. Och det gjorde det. Till sjukhus på fredagen, läkarbeskedet på tisdagen, död på lördagen.
Jag kan inte sörja och sakna, inte än. Det är så mycket praktiskt som måste ordnas nu, både med dödsfallet och även med vår tillvaro där allting ställs på sin spets nu. Men det sistnämnda har jag åtminstone varit mentalt beredd på ganska länge nu; det var ändå dags. Men hur ska jag hinna, hur ska jag orka?
Fast jag vet ju av erfarenhet att det går, fast man inte tror det. Det går för att det måste.
Jag kan inte sörja och sakna, inte än. Det är så mycket praktiskt som måste ordnas nu, både med dödsfallet och även med vår tillvaro där allting ställs på sin spets nu. Men det sistnämnda har jag åtminstone varit mentalt beredd på ganska länge nu; det var ändå dags. Men hur ska jag hinna, hur ska jag orka?
Fast jag vet ju av erfarenhet att det går, fast man inte tror det. Det går för att det måste.
Inför min födelsedag
Fyller år i morgon och jag ser fram emot att få bli uppvaktad på morgonen inte bara av barnen utan av en vuxen partner som älskar mig! Har saknat det!
(Tur för mig att jag fyller år på en röd dag i år, så att Josef kommer att vara här! Vi träffas ju bara på helgerna, eftersom vi bor fyra mil ifrån varann.)
(Tur för mig att jag fyller år på en röd dag i år, så att Josef kommer att vara här! Vi träffas ju bara på helgerna, eftersom vi bor fyra mil ifrån varann.)
Som ett såll idag
7 maj idag och det är M:s födelsedag. Han skulle blivit 45 år - jag fick riktigt tänka efter i morse över hur mycket han skulle fyllt! Tiden liksom flyter ihop efter första sorgeåret och man tappar känslan för hur länge sedan saker hände.
Världen rullar på som vanligt, ovetande om att det är födelsedag i himlen. Barnen går till skolan, jag går till jobbet. Men hela dagen har jag känt mig som ett såll; som om energi bara rinner ur mig genom små hål.
Barnen och jag åkte till kyrkogården med påskliljor från trädgården och 20 mörkröda rosor. Vi hade med oss äppelcider som vi skålade i vid graven för pappa och för hans födelsedag.
Det tråkiga var att någon hade varit framme och varit långfingrad igen. De tre små röda stenhjärtanen som ligger vid graven och som symboliserar barnen var borta! Och tre stycken försvinner inte av sig själva bara så där, så någon har väl stulit dem. Urtrist - och det har ju hänt en gång innan; då var det ett av hjärtanen som försvann. Verkar som om någon väldigt trist typ bygger upp en samling.....
Det _kan_ ju ha varit ett barn som tyckt de varit fina och tagit dem, men skulle man inte som förälder reagera om ens unge kom bärandes på tre stenhjärtan???
Världen rullar på som vanligt, ovetande om att det är födelsedag i himlen. Barnen går till skolan, jag går till jobbet. Men hela dagen har jag känt mig som ett såll; som om energi bara rinner ur mig genom små hål.
Barnen och jag åkte till kyrkogården med påskliljor från trädgården och 20 mörkröda rosor. Vi hade med oss äppelcider som vi skålade i vid graven för pappa och för hans födelsedag.
Det tråkiga var att någon hade varit framme och varit långfingrad igen. De tre små röda stenhjärtanen som ligger vid graven och som symboliserar barnen var borta! Och tre stycken försvinner inte av sig själva bara så där, så någon har väl stulit dem. Urtrist - och det har ju hänt en gång innan; då var det ett av hjärtanen som försvann. Verkar som om någon väldigt trist typ bygger upp en samling.....
Det _kan_ ju ha varit ett barn som tyckt de varit fina och tagit dem, men skulle man inte som förälder reagera om ens unge kom bärandes på tre stenhjärtan???
Helg hos Josef
Helg hos Josef.
Jag tankar trygghet, kärlek, gemenskap. Åtta personer från 42 år ner till knappt fyllda 3 i en lägenhet på tre rum och kök och tro´t eller ej men det funkar alltid jättebra! Familjen Annorlunda som vi brukar säga!
Josef har tre barn, jag har tre - det är många som ska vänja sig vid varandra och lära känna varandra, men det har funkat och funkar över förväntan bra! Är så glad över den här gåvan; att ha fått in alla de här personerna (plus en inte så liten ny släkt på köpet!) i mitt och mina barns liv!
Jag tankar trygghet, kärlek, gemenskap. Åtta personer från 42 år ner till knappt fyllda 3 i en lägenhet på tre rum och kök och tro´t eller ej men det funkar alltid jättebra! Familjen Annorlunda som vi brukar säga!
Josef har tre barn, jag har tre - det är många som ska vänja sig vid varandra och lära känna varandra, men det har funkat och funkar över förväntan bra! Är så glad över den här gåvan; att ha fått in alla de här personerna (plus en inte så liten ny släkt på köpet!) i mitt och mina barns liv!
