Sorgfågel

Vissa dagar..... Man vet aldrig var de kommer ifrån, man vet aldrig vad som drar ner en, men ibland bara sticker de fram sitt fula tryne och exploderar i ansiktet på en. Och det är inte ens sorgen utan annat, men när annat händer hittar sorgen genast den lilla luckan och passar på att dyka upp till ytan.
Det är då jag vill bara två saker: antingen åka upp till graven och sitta där och prata och vara lite ledsen i ensamhet tills det går över eller köra till Josef, krypa in i hans famn och tanka lite styrka och kärlek. Tur att jag har mina båda - en i himlen och en på jorden!

Fast det blir ingen av dem idag, för mera tråkiga plikter väntar. Föräldramöte på jobbet ikväll och det vet jag ju hur mycket energi det brukar äta!..... Men det går väl det med....

Det känns så tydligt nu - det börjar bli dags att gå vidare. Att lämna det här huset, att flytta, att ta ett steg vidare. Länge fanns tryggheten i att bo kvar, men nu känns det - hur mycket jag än älskar det här huset - som om det är förflutet. Som om jag och barnen ska vara nån annanstans. Inte vet jag exakt var och det är lite jobbigt med den där dimmiga framtidsblicken, men det känns som att jag är redo att släppa.

Tyvärr är det inte bara upp till mig, det är så många fler inblandade och det är ett jätteprojekt i och med att det är så stort med gård och flera hus och mark och gud vet allt. Men jag känner tydligt att nu räcker det: det är för mycket för mig - för mycket ansvar, för mycket att hålla i, för mycket att bära alldeles själv! Jag längtar efter enkelhet, efter att inte behöva oroa mig, efter att ha tid över för annat. Stora lagårdsportar som är för tunga för mig att öppna, vattenpump som krånglar och plötsligt gör att vi står utan vatten, framfartsvägar som snöade igen i vintras och gjorde att man inte kom två meter med bilen, gräsmatta stor som en fotbollsplan och som ska klippas med en åkgräsklippare som lägger av att fungera ungefär var tredje klippning - jag vill ha bort alla sådana (och ännu fler som jag inte räknat upp!) orosmoment!

Läste ett reportage i lokaltidningen om en man som förlorade sin gravida fru i branden på Scandinavian Star för 10 år sedan. Han pratade bland annat om den där enorma tomheten som han kände efter dödsfallet och jag kände igen känslan. Den där totala, isande, smärtrivande tomheten när begravning och allt var över och man insåg att "han kommer aldrig mera hem!" och ändå gick man där och bara väntade på något som aldrig skulle ske!
När jag tänker tillbaka på den tiden, känns det som om ett stort svart hål öppnar sig i själen. Det är som att peta i ett öppet, varigt sår; det gör otroligt ont! Så man tänker helst inte på det, man håller det ifrån sig. Som en mardröm som inte kan hanteras utan måste stuvas undan.

Note to self: genomför inte saker du gruvat dig för just på storhelger som t.ex påskafton. Jag glömmer varje gång, men jag ÄR de facto känsligare runt storhelger fortfarande - fastän jag mår så mycket bättre numera. Inte så smart att lasta på mer än nödvändigt då, för det är så jäkla tungt att vända det. Men visst, jag fixar vadsomhelst och visst, jag vänder snabbare. Men ändå.