Walk the line
Önskar lite ljus åt den här stackars familjen! Mellan M:s skolfröken ringde hem idag och sa att han hade varit ledsen och gråtit i skolan idag. Tror jag det, så som jag brakade ihop igår kväll! Hela hans värld svajar väl då! Jag pratade lite med honom och han sa att han varit ledsen för pappa.
Hur lång tid tar det innan det blir bättre?? Hur lång tid tar det innan man kan minnas med mer glädje än smärta?
Jag har inget svar på din fråga. Jag vill bara igen berätta att jag känner så mycket för dig och er. Det är omänskligt att klara av allt som du har runt dig; din egen sorg, barnens sorg, stress på jobbet... allt det som snurrar på utan att bry sig det minsta om att din lina är så tunn, så tunn. Omänskligt, men det hjälper ju inte. Du sitter mitt i det ändå. Har du funderat på att ta hjälp av kuratorn du träffade tidigare? Jag önskar så att jag kunde bära tillsammans med dig, om så bara för en stund.
Kramar från mig!
Sabina: har funderat lite på kuratorn igen, men jag vet inte. Hon är jättebra och känner ju till hela min historia, men ibland tänker jag att visst, det lättar att sitta där och prata (även om det är jobbigt som fan också och jag gråter mig urlakad!), men sedan ska jag i alla fall gå ut till min verklighet och mitt så kallade liv och inget har ändrats. Det känns liksom inte som att det finns något att göra åt det hela; det är som det är och inget hjälper. Inget eller ingen hjälper.
/sorgfågel
Nej. Inget kan ju hjälpa i så måtto att du får din älskade M tillbaka. Men när nu livet tagit denna grymma vändning och din väg trots allt måste vara framåt kanske det ändå går att få hjälp med att bena ut ett och annat? Sortera bland känslorna. Sortera och försöka hitta metoder att lägga somligt i högar där det bara får vara. Och lägga locket på lite. Inte försegla. Men försöka låta vila. Så småningom.
Jag vet inte om du läser eller undviker bloggar med andra drabbade. http://borjaom.wordpress.com/ känner jag starkt med och för. Om inte annat är det ofta väldigt vackra foton.
Min vän! Det önskar jag er också, så innerligt. Lite ljus. Vet att det inte hjälper något vidare just nu, men jag finns här och jag tänker på dig och håller dig i handen. Kramar Anna!
