En insikt i tidningen
Harry Jonsson
8 september 1979
Trettio år av saknad
Inser att det är så det kommer att vara. Om trettio år kommer jag också fortfarande att sakna; det går aldrig över......
Jävlar!
Tanken svindlar
Det är så svårt att förstå "aldrig mer", som i jag får aldrig mer höra hans röst, känna den skäggstubbiga hakan eller se in i hans ögon. Men 30 år... plötsligt ser jag 28 födelsedagar då jag ska sakna hans pysslande med te, juice och krulliga band.
När jag fyllde i papperna för min sons grav så blev jag alldeles paff då det stod att kontraktet gällde i 25 år. Jag tänkte "25 år!?!? Inte ska han väl vara död SÅ länge!?!?" Då var medvetandet inställt på att döden var nåt tillfälligt...
Tina: eller hur? Såna tankar får jag också: att det liksom ska vara ett temporärt tillstånd. När jag blir riktigt ledsen och trött på sorgen brukar jag ylgråta "nää, nu får nån annan ta över, nu vill jag inte mer!" Som om M:s död skulle ta slut liksom...
/Sorgfågel
