Down under igen
Men en sån jävla lyx kan man inte unna sig, så det var bara att torka bort gråt-snoret, ta djupa andetag och resa sig upp från golvet. Fy fan vad trött jag är på det här! Och den här gången var det mest arbetsrelaterat också, det känns på något vis lite onödigt; lite som "inte det också!". Som tur är har jag underbara kollegor och vi stöttar varandra, men när det som idag och igår blir tuffa situationer så blir det för mycket. Och då bubblar sorgen upp också och allt rinner över.
Det är så mycket man inte vet om sorgen innan man lever med den. Den här jäkla sårbarheten, stresskänsligheten. Det är liksom aldrig nån marginal till den där droppen som får bägaren att rinna över. Långsamt, långsamt tål jag lite, lite mer. Men herregud så långsamt det går.
Skönt att du åtminstone har kollegor som kan vara till stöd
Sköt om dig, säg nej till allt som du kan säga nej till så får du lite mer marginal att orka med det du inte kan säga nej till.
Kram
/k
Det finns verkligen ingen marginal och stress är den största fienden för en person i sorg. Jag känner också igen den där bägaren som rinner över.
Försök hålla jobbet på distans, med en professionell skygglapp, så att det inte tar för mycket energi. Du har annat att sätta i första rummet.
Hoppas också du får hjälp hos någon terapeut eller liknande, gärna någon som kan sorg väldigt bra för jag tror att det behövs mer än vanlig terapi när man har förlorat en älskad make ....
Ta hand om dig /Annika
Hej,
Jag blev väldigt berörd av din blogg och skulle vilja komma i kontakt med dig. Jag vill inte vara påflugen men jag ska göra ett reportage i G-P om sorgbearbetning för publicering i allhelgonahelgen. Det ska handla om att bloggandet kan vara ett sätt att komma vidare och bearbeta det fruktansvärda som hänt. Jag har tidigare skrivit många artiklar om sorg i olika tidningar, bland annat Apoteket och G-P. Om du kontaktar mig berättar jag mer - så du känner dig trygg om du tror du skulle vilja medverka. Du behöver inte ha bestämt dig innan du tar kontakt utan kan säga nej till mig också sedan.
Bästa hälsningar Anna-Lena Bjarneberg
