Sorgfågel

"Jag stod vid din säng inatt
Jag kom för att ta mig en titt
Jag såg att du grät
Du hade svårt att sova
Jag närmade mig mjukt precis
när du torkade bort en tår
Det är jag.
Jag har inte lämnat dig.

Jag var nära dig vid frukost
Jag såg dig spilla ut kaffe
Du tänkte på alla gånger
dina händer sträckts ner för att smeka mig

Jag var med dig till min grav
Du vårdar den så fint
Jag vill försäkra dig jag finns inte där
Jag har gått över regnbågsbron

Jag gick med dig till huset
Du fumlade med nycklarna
Du verkade så trött och sjönk ner i en stol
Du satt där så stilla
Jag tänkte att du visste att ikväll
var jag mycket nära dig

När tiden är inne ska jag rusa mot dig
och vi ska återigen vandra sida vid sida
Var tålig
Men du måste ha tålamod, lev ditt liv med glädje
Kom sedan hem för att stanna hos mig."

Jag fick dikten idag på sms från vännen Matilda, tack fina du! Läser den om och om igen, den känns så sann. Jag vet att han är med mig och jag längtar till den dag när jag får träffa honom igen.

Jag vet att han följer mig, för annars hade jag helt enkelt inte orkat med allt det här. Alla tycker att jag är så stark, men jag vet ju att den mesta styrkan fick jag alltid från honom. Och så är det fortfarande; det är därför jag vet. Om inte han hade varit hos mig, så hade jag aldrig klarat det här! Han ger mig fortfarande det jag måste få för att orka.


Minnesannonsen var inne i lokaltidningen idag. Sist i annonsen skrev jag: "Då. Nu. Alltid." Det var våra kodord; så sa jag alltid till M: "jag älskade dig då, jag älskar dig nu, jag älskar dig för alltid" - då, nu alltid.


Och såklart, idag -för honom, för oss, för allt som var - den självklara länken:
http://www.youtube.com/watch?v=Lynpiv7pofM