"Smile, baby, it´s showtime!"
Jag strävar på, betar av timme efter timme, minut för minut. Känner ingen glädje alls, men är en jävel på att spela teater!
"Smile, baby, it´s showtime!"
Och jag ler, och jag småpratar, och jag bränner 3 asjobbiga timmar på raken på föräldramöte på jobbet där jag står och är social i kubik. Efteråt sitter jag i bilen och tackar högre makter för en liten stunds ensamhet.
Jag tål inte att man rör vid mig de här dagarna, tål inte att man kräver av mig, tål inte att man behöver mig. Mitt personliga rum; den där sfären som varje människa har runt sig, är extra stort och extra känsligt just nu.
Och nej, jag ger inte efter. Inte idag heller.
"Smile, baby, it´s showtime!"
Och jag ler, och jag småpratar, och jag bränner 3 asjobbiga timmar på raken på föräldramöte på jobbet där jag står och är social i kubik. Efteråt sitter jag i bilen och tackar högre makter för en liten stunds ensamhet.
Jag tål inte att man rör vid mig de här dagarna, tål inte att man kräver av mig, tål inte att man behöver mig. Mitt personliga rum; den där sfären som varje människa har runt sig, är extra stort och extra känsligt just nu.
Och nej, jag ger inte efter. Inte idag heller.
Kommentarer
Postat av: -ME-
Att känna den där bubblan omkring dig och framför allt att sätta gränsen STOPP! omkring där just du behöver den just nu - det ÄR att ge efter. För det spejs du behöver, för nej till alla krav. Att ge efter är inte att bryta ihop och gråta sönder sig, att ge efter är att vinna genom att sluta fajtas. Och att ge efter för att erkänna ett behov av det man faktiskt behöver - det är verkligen inte att förlora.
Trackback
