Lilla J ringer pappa
På en bänk i köket ligger M:s mobiltelefon fortfarande kvar; jag har låtit det vara så, för det känns på nåt sätt hemtrevligt - som om han när som helst skulle komma in och stoppa den i fickan.
Scen från den här morgonen: Lilla J (nu 2 ½ år) klättrar upp på sin pall, tar pappas mobil, går runt med den och låtsas prata med honom i den. "Hallå pappa! Hur mår du?" säger hon i luren och jag småler.
Häromdagen när jag gungade henne ute sa hon: "Jag saknar pappa!" och hon säger ofta det vi lärt henne: "Pappa är död, han är i himlen, han kan inte komma."
Jag minns från i början att jag var så rädd för den dagen när hennes "pappa!" skulle tystna, när hon skulle glömma. Men det har inte blivit så. Hon pratar fortfarande om pappa, tittar på bilderna av honom och har på nåt vis skapat sig sina egna minnen och inre bilder av honom.
Scen från den här morgonen: Lilla J (nu 2 ½ år) klättrar upp på sin pall, tar pappas mobil, går runt med den och låtsas prata med honom i den. "Hallå pappa! Hur mår du?" säger hon i luren och jag småler.
Häromdagen när jag gungade henne ute sa hon: "Jag saknar pappa!" och hon säger ofta det vi lärt henne: "Pappa är död, han är i himlen, han kan inte komma."
Jag minns från i början att jag var så rädd för den dagen när hennes "pappa!" skulle tystna, när hon skulle glömma. Men det har inte blivit så. Hon pratar fortfarande om pappa, tittar på bilderna av honom och har på nåt vis skapat sig sina egna minnen och inre bilder av honom.
Kommentarer
Postat av: Kicki
Oj vad gulligt, och vad sorgligt. Du och de andra två barnen kommer göra så att lilla J kommer ha minnen av honom kvar, genom att prata om honom osv. Kram igen.
Postat av: -ME-
Det är både fint och sorgligt samtidigt. Vemodigt. Och så himla himla grymt. :(
Postat av: Camilla D
Åh vad glad jag blir att läsa detta. Är livrädd för att min 3,5-åring ska glömma. Men det låter som om det finns hopp!
Trackback
