Sorgfågel

Jag har känt den nu ett bra tag; den där konstiga känslan. Inte bara sorg, inte bara deppighet utan något annat. Förstod inte var det var tills jag läste ett av de sista inläggen i min sorgmentor Saras (numera avstängda) blogg. Citerar:

"Länge fanns tecken på förändring. Att ta korta, stapplande steg framåt i för höga klackar.

Småsaker som att jag färgat mitt hår i fler färger de senaste två åren än jag gjort i hela mitt liv.

Stora saker som att jag tagit itu med mina ätstörningar och att jag blev kär igen (det sistnämnda

hade jag i och för sig mycket hellre sluppit). Men nu har allt stannat av igen. Jag är så sinnessjukt

uttråkad. Sorgen har varit mitt allt de senaste åren. Länge hade jag dåliga dagar och så hade jag

riktigt, riktigt dåliga dagar. Det var de enda typer av dagar jag hade. Nu för tiden har de där

jobbigaste dagarna infunnit sig mer sällan och de är inte lika intensiva. Tristessen däremot är

intensiv. Tystnaden öronbedövande. Jag vill att något bra ska hända. Något bestående. Jag vill att

allt ska snurra igen, vill skratta tills jag ramlar under bordet (ja, jag brukade göra sådant. Före.

Efter). Jag vill ha mer. Jag vill inte nöja mig med lite jämt. Alla säger saker som att det var väl

bra att jag blev kär igen, det var väl ett fint framsteg. Jo, jättekul. Men vet ni vad: jag skulle

mycket hellre vilja vara kär i någon som var kär i mig tillbaka, leva med den personen för alltid.

Vara lycklig på riktigt. Inte bara ta små steg jämt. Jag vill ha det där alla andra har, det där jag

hade. Jag vill inte nöja mig med att i alla fall inte må lika dåligt som förut. Jag vill vara lycklig."


När jag läste det förstod jag. Jag är också där nu. Uttråkad. Tristess. Trött på att leva i sorg, trött på att bara gå här ensam och aldrig veta om det blir en okej dag eller en djävulsdag. Trött på att inte leva fullt ut.
"Jag vill att något bra ska hända", precis så!