Sorgfågel

Vad toppar man gråttrist och novembermörkt med? Jo, en riktigt rejäl förkylning med snorighet och heshet! Är det inte underbart så säg? *drypande ironi*
Men vafan...bring it on, baby! Har jag klarat att bära min mans aska i en urna i famnen, så klarar jag väl vad som helst...!

Jag tänker ofta så faktiskt. Att horisonten är så förändrad. Att ingenting egentligen betyder nånting, att ingenting är värre än det jag gjort och gått igenom.
Jag tror att vi änkor, vi ser livet med andra ögon. Men ändå, jag skulle önska mig förmågan att verkligen bry mig, att totalt gå in i något, att helt och fullt uppleva något. Att känna äkta och ren glädje, inte bara den här imitationen.