Sorgfågel

Just nu och ett tag tillbaka känns det som att M på något vis är så långt ifrån mig. Att jag liksom har placerat honom en bit bort, för jag orkar inte ta in saknaden för mycket och för nära. En överlevnadsgrej antar jag.
Det är som om jag inte klarar av att sakna hela honom, men jag kommer på mig själv med att åtminstone släppa fram vissa detaljer som jag saknar.

Jag saknar känslan av "1-dygns-skäggstubb" mot min hand när jag smeker hans kind på morgonen.
Jag saknar hans mobilsignal.
Jag saknar att kunna lägga mina fötter på hans ben i sängen, så att jag kan bli varm.
Jag saknar någon som förstår alla de där interna skämten.
Jag saknar någon som propsar på att vi ska köpa hem såna där slisk-söta frukostflingor typ honungspuffar. Det var bara M som gillade såna, inte ens barnen åt dem.
Jag saknar någon som vet precis hur jag vill ha mitt te och kaffe.
Jag saknar den speciella känslan av hans fingrar när de smeker över mig. Särskilt såhär års när han jobbade i lagerhuset bland jorden på potatisarna blev han väldigt torr och "raspig" på fingertopparna. Det var nästan som en skrubb-massage!
Jag saknar när han lånade min gitarr och kaxigt och stolt spelade det enda han kunde; riffet till "Smoke on the water" på en sträng som jag lärt honom.
Jag saknar att när vi öppnade en ny flaska vin satt vi alltid båda två lutade över flaskhalsen med spetsade öron, för vi älskade det där speciella "kluck-ljudet" som bara blir av en nyöppnad flaska!

Jag saknar tryggheten i att med total visshet veta att jag var älskad.

Jag saknar mitt liv.....