Vår "skrapabulle"
Jag är tacksam för att det blev av att vi fick Lilla J. Hon är ju vår sladdis och även om vi faktiskt alltid sa att om vi ska ha ett tredje barn så ska det vara en sladdis, så är det ofta lätt till att det aldrig blir av. Man blir för bekväm när de andra barnen börjar bli mer "självgående" och när man lämnat blöj- och nattvaksträsket bakom sig. Men som tur är uppfyllde vi vår dröm och det är jag glad över! Dels för Lilla J själv såklart, men också för att M fick vara med om det och sist men inte minst för att jag nu känner att jag har fått de barn jag vill ha. Annars hade jag ju förutom sorgen fått kämpa med att förlika mig med det faktum att jag inte kunnat få 3:an nu när M är borta.
På finlandssvenska kallar man sladdisbarnet för "skrapabulle"; alltså en bild för den sista degklicken man skrapar upp ur bunken när man bakar bullar. Vi älskade det uttrycket, så Lilla J har alltid kallats för "pappas och mammas skrapabulle" här hemma.
Fint foto och gulligt uttryck (skrapabulle).
Jag var och såg en film i lördags. Närmare bestämt U23D. En konsertfilm med U2 i 3D-format. Man hade såna där glasögon på sig och kom hur nära bandet som helst. Det var helt overkligt. Och bästa numret var Miss Sarajevo! Tänkte på dig då. Bono sjöng bättre än Pavarotti! Det var så vackert att jag fick gåshud.
Kram L!
Hej Jag såg one true thing igår på tv... åh den fick mig att tänka mycket på J. Mycket man skulle vilja ha sagt innan han dog.. mycket jag hade velat gjrot en sista gång.
Många kramar det börjar krypa sig närmare 1,års dagen för oss snart... huuuga.. kan ännu inte förstå innerst inne att han inte kommer tillbaka. Gör man någonsin det?
kram Helena
Hej. Såg din kommentar i en av mina vänners bloggar och blev så träffad av din signatur, så jag följde länken och hamnade här. Det är gastkramande att läsa dina inlägg. Först förstod jag inte vad som hänt, men efter första inlägget så var inget öga torrt. Lite extra läskigt eftersom min man är astmatiker "på riktigt", men det finns ju inget som säger att det kommer att drabba honom, eller inte drabba honom.
Nog om det. Jag tycker du skriver jättebra. Jag kan "känna mig" i dina känslor. Och det är så orättvist. Man hittar inga bra ord. Men jag ville i alla fall skriva några rader och visa att jag varit här! Jag hoppas att denna onsdag blir en ganska bra dag för er :) kram från en okänd helt vanlig människa vid namn Mia :)
