Saturday night live...eller dead?
Nu läser inte de jag känner IRL här, men om ni gjorde det så vill jag bara säga:
1. Hur jävla många sekunder av er dyrbara, mysiga lördagstid hade det tagit att bara typ slänga ihop ett mail eller SMS till mig bara för att visa att ni bryr er? Fatta vad tyst det är runt oss på helgkvällar; ingen telefon, inga SMS-pip, inga besök, nada!
2. Tyvärr, jag hör inte era tankar, så sluta tala om för mig när ni väl träffar mig att ni tänker på mig, GÖR NÅT konkret istället!!
3. Det här är elakt jag vet, men en dag förr eller senare så sitter ni allihop i samma sits som jag - om ni nu inte har turen att dö före er partner. Då lär ni få se vad helvetet innebär och trust me, det stavas E-N-S-A-M-H-E-T!!
Jag skulle vilja att någon skrapade bara lite lite på ytan och såg igenom min duktighet! Inte frågade "hur är det?" utan "hur illa är det?" och vågade lyssna på svaret!
Och det är inte svårt att se igenom min fasad, för något tunnare har i alla fall jag aldrig varit med om; går de på det så är de korkade! Det räcker att se mig i ögonen, det finns inte sorgsnare ögon än mina! Och jag har nog fasen åldrats tio år i ansiktet på de här tre månaderna; skuggor under ögonen, gråt-rynkor, ledsenhet i blicken - nä, det finns inget att skylla på för de som har synen i behåll!
Nä, jag förstår det inte heller... Jag FATTAR INTE att det ska vara så svårt. Som du måste omvärdera dina vänner, för man ska fasen inte behöva vara så ensam som du upplever dig vara.
Jag ska minnas frågan: "Hur illa är det?" Genom den visar man ju att man vill och orkar höra sanningen. Men i första hand måste man ju då höra av sig alls...
En cyberrymdskram skickar jag dig, förutom det lilla leendet jag kunde bjuda på tidigare!
Jag vill bara ge dig en styrke kram. Jag är glad över att du får ut alla dina känslor, skriv, skrik, rita, måla... bara dom kommer ut.
Du har all rätt att känna besvikelse mot din närhet.
Att möta någon i sorg, kräver mycket av en person som själv kanske inte har kontakt med sina känslor. Det är absolut inget försvar, för det finns inget sådant försvar, men det kanske kan vara en förklaring. Det finns säkert massor av folk som tänker på dig, i din närhet och verkligen menar att du finns i deras tankar och allt det där...
Sänder över den största kramen och berättar för dig att du är en förebild för många, du kämpar så bra - du har inget annat val.
Sov så gott...
Har inga kloka råd att komma med, har läst din blogg lite då o då på sistone och vill iaf skicka en
Har inga kloka råd att komma med, har läst din blogg lite då o då på sistone och vill iaf skicka en stor stor BAMSESTYRKEKRAM / Gullan
Orkade inte kommentera på lördag...främst eftersom jag brottade med samma känslor (av samma anledning) och samma skrik satt på halsen hela den kvällen. Men, som du kanske också känner, det finns dåliga dagar och dagar som är värre. Och när man skriker och gråter sig genom en värre dag, har man - efter det, på en vanlig dålig dag - ibland den nästan stolta känslan att man KLARADE DET - och den ger en liten, liten, liten extra putt, en liten men kanske ändå inte försumbar extra kraft. Kanske ska den hjälpa till, om inte nu då senare...
Önskar dig lindring och önskar dig människor kring dig att prata med, att vara med.
