Sorgfågel

Älskade hjärtevännen, jag saknar dig så mycket! När jag tänker på allt du brukade göra och säga, så känns du så nära och levande att jag inte kan förstå att du är borta. Det känns som om du står precis bakom mig, som om jag bara kan sräcka ut handen bakom min axel för att röra vid dig.
Jag saknar att få somna intill dig. Att du ser på mig med all den stolthet du alltid hade i blicken. Jag saknar de gulliga lapparna du skrev till mig och lade i min frukosttallrik. Jag saknar sms:en vi skickade till varandra.
Jag sörjer över att det inte finns en enda människa förutom dig som jag vill vara med eller prata med. Jag sörjer över alla som aldrig fick chans att lära känna dig och upptäcka vilken fin människa du var.
Jag saknar alla våra interna skämt som ingen annan fattar. Att tänka på något och samtidigt höra dig säga samma sak som jag tänkte. Jag saknar att längta hem till dig.

Jag skulle så gärna vilja vara hos dig, men du vet att jag måste stanna här. Jag måste ta hand om våra barn, jag vet att du litar på att jag gör det precis som du alltid litat på mig. Men jag kan längta efter den dagen när jag får komma till dig, när det är min tur att korsa gränsen. Jag vet att du väntar på mig och tar emot mig! Och jag vet att du vakar över mig nu.

Jag kommer alltid, alltid att älska dig. Du var det finaste jag nånsin haft och en dag ska jag kunna söka tröst i det du gav och det vi hade. Men just nu gör det bara ont. Jag vet att du hade lidit lika mycket om det hade varit jag som dött och det tänker jag på ibland när tanken "om jag kunde byta plats" dyker upp. Inte hade jag velat att du skulle gått igenom det här helvetet! Då är det bättre att veta att du har det bra nu, där nånstans i din himmel. 

Allt jag gör nu, det gör jag för din skull. Allt det där som jag egentligen inte orkar, det gör jag för att du ska vara stolt över mig så som du alltid var. 

 Vaka över mig, älskade, och ge mig styrka att orka med den här mardrömmen!