Sorgfågel

Vi hade en skön dag igår hos våra vänner, jag och barnen. Men hela tiden tänker jag på M; vad han skulle sagt och gjort. Han är hela tiden med mig som en inre referens; jag hör honom svara på något eller skratta åt något skämt eller vet precis vad han skulle sagt i de olika samtalsämnena. Ingenting är riktigt helt utan honom, han fattades hela tiden igår även om vi hade trevligt.

Jag saknar honom varje sekund, alltid alltid. Det kanske inte syns riktigt lika tydligt utåt nu som det gjorde i början när man grät konstant, men det är bara för att jag lärt mig stänga till dörren till själen. Samma gråt finns kvar och samma saknad.
Jag saknar både stort och smått. Att det inte finns någon att komma hem till. Att det inte finns någon som känner mig så väl att han kan läsa mina tankar. Att det inte finns någon att somna intill. Att det inte finns någon som jag kan berätta allt för. Att det inte finns någon som delar hela min vardag. Att det inte finns någon som jag kan drömma tillsammans med.

Idag är det den 1 december: vår förlovningsdag. Den första av alla våra personliga bemärkelsedagar och jag vet ju att jag måste ta mig igenom dem allihop.