Sorgfågel

Det är konstigt, jag har gjort allt i samband med M:s dödsfall - tvättat och klätt honom, planerat hans begravning, burit hans urna i famnen till graven, ordnat allt juridiskt och praktiskt, ringt alla samtal för att meddela och/eller ändra, valt ut hans gravsten, slängt de sönderklippta arbetskläderna han hade på sig när han fick astma-anfallet, sorterat bland hans gårdspapper. Inget har jag väjt för, allt har jag gjort enligt devisen "det får gå för att det måste gå!" - allt utom en sak. På dörrhandtaget i hallen härhemma hänger fortfarande den ljusblå landstingskoftan som jag fick låna på IVA när jag vakade där. Hade den på mig i stort sett hela tiden, eftersom jag konstant frös på grund av chocken. Jag hängde av mig den på dörrhandtaget när jag kom hem från sjukhuset den sista gången och där har den hängt orörd sedan dess. Allt annat har jag rört, allt annat har jag tagit i eller sorterat, men inte den. Antar att den symboliserar för mycket. Jag vågar inte ens lukta på den, är rädd att den fortfarande ska lukta sjukhus.