Sorgfågel

Det har länge varit svårt att få ur sig det här på bloggen, men jag behöver göra det ändå.

Något är inte som det ska med Josef. Jag vet inte om det är fysiskt eller psykiskt men på något sätt mår han inte bra. Äntligen har jag lyckats få iväg honom till företags-sjuksköterskan som ska slussa honom vidare till doktorn! Han har symptom som är ganska allvarliga och som kommer som i "attacker" eller "anfall" och har blivit tätare och värre på senare tid: virrighet, osammanhängande och sluddrigt tal, frågar om och om igen, minns inte saker man säger till honom, vinglig i motoriken, flaxar med armar, tar sig åt huvudet som om något smärtade, personlighetsförändringar som yttrar sig i gruffighet, gnällighet, negativism och snäsighet. Ett tag gissade vi närstående på diabetes, men det är det inte. En teori är "tior", en annan är depression. Vi vet inte och jag hoppas att den här läkaren remitterar honom vidare!

 

Jag hanterar inte sjukdom bland de som står mig allra närmast så jätte-bra. Jag har ett inbyggt "värsta-scenario-tänkande" som jag tyvärr inte kommer ifrån. För jag vet helt enkelt hur illa det kan gå och jag vet hur överjävligt det blir! Alltså blir jag supertjatig kärring som bara vill helst ringa ambulans eller åtminstone få iväg den jag älskar till doktorn pronto. Och ja, jag vet att med de här symptomen har jag rätt - de är inte att leka med för fem öre! Men få en man med beteendet "jag-kör-huvudet-i-sanden-som-en-struts-när-det-blir-jobbigt" att lyssna.......

 

Bara det att jag är inte så sugen på att sitta i akutens anhörigrum igen. Jag är inte så sugen på att begrava en älskad man igen....