Sorgfågel

Vi finns ju och vi är flera; vi unga änkor - även om vi nog oftast känner oss väldigt ensamma om vår livssituation! Här är ett reportage från Damernas värld om tre unga änkor.

Ettans make var ju ett känt namn, tvåan är en av grundarna till resurscentret "Randiga huset" som jag beskrev i inlägget förut och trean är min inofficiella "sorgementor" Sara som genom sin blogg gav mig mycket styrka och insikter i början av min sorg.

 

Marie Claire från Randiga huset sätter ord på en väldigt viktig sak i reportaget. Hennes tredje barn låg i magen när hennes man dog och har således aldrig ens hunnit träffa sin pappa. Läs och begrunda:

 "-Det kan hända att folk tycker att jag ska lägga det här bakom mig och se framåt, att det har gått tillräckligt många år. De tänker inte på att Douglas inte ens förstått att han inte har en pappa. Hans krasch kanske kommer när han är sju eller elva år. Det här följer med barnen hela livet så det måste finnas ett kontinuerligt stöd, en organisation som man alltid kan komma tillbaka till i olika perioder och i olika syften."

 

Alltså, fatta hur tungt det är; hur långt det sträcker sig!! Lilla J som bara var 1 år och 3 månader har ju heller inga egna medvetna minnen av sin pappa och jag måste vara beredd inom de närmsta åren att hantera hennes tankar när hon blir stor nog att verkligen förstå begreppet död!