Sorgfågel

Mår bra igen, lilla svackan är över. De kommer ibland, men ganska sällan nuförtiden och jag känner dem så väl och vet hur det funkar. Ofta orsakas de av andra saker och så passar sorgen på att bubbla upp.

Hade en dröm härom veckan som var rätt talande. Jag drömde att jag trodde mig ha sett M köra traktor ute på ett fält. Bara en snabb blick, men jag var ganska säker på att det var han. I drömmen tänkte jag att jag måste ringa till hans mobilnummer för att se om det verkligen var så att han levde. För i så fall måste han ju få ha barnen varannan vecka!
Jag tolkar drömmen solklart: min hjärna har äntligen fattat att han är död och att det inte går att komma tillbaka, att vi inte skulle kunna ta vid där allt slutade om han plötsligt fanns igen - därav det där med "varannan vecka".

Sorgt tar tid. Djup förståelse för sånt som i sig är ofattbart tar tid. Och en annan sak med tiden: den mäts i "före" och "efter". Det blir en så tydlig brytning i ens egen tidsaxel; precis som när man räknar allt "före och efter Kristi födelse", fast personligen. Tiden "före" känns som att det är längre bort än vad den egentligen är, just för att skillnaden mellan före och efter är så tvär.

Idag skulle jag vilja lägga mig i någons knä och bli klappad som en katt. Bli kramad. Bli lite bortskämd. Lite ompysslad. Få lite omtanke/uppskattning/tröst.
Det är inte sorg, det är mer det där med att GE skapar ett behov av att faktiskt FÅ själv också.
Vet att jag är lite kryptisk nu, men det är så jag vill ha det - behöver mest bara skriva av mig.