"Take us to DEFCON 2"

Jag vet inte om jag är helt ensam om det här eller om andra änkor känner igen det - i så fall får ni gärna skriva en kommentar, för jag känner mig lite osund....!
 
Jag har nämligen blivit en "survivor"; en som rustar för det värsta! Det är precis som om jag inte längre kan tro på att allt går väl eller fullt ut kan unna mig själv att vara lycklig och ha det bra. Jag vet hur fort allt kan rasa och jag vet hur det känns att stå mitt i kaos och känna "hur i helvete ska vi klara det här?" Därför rustar jag för krig, typ.
 
Här är några halvsjuka saker som jag gör:
1. Jag står i bostadskö, både i staden jag kommer ifrån och i nuvarande närmsta stad. Dels för att om Josef skulle dö så kanske vi behöver bo i lägenhet för att ha det mer lättskött. Men också i fall det skulle krascha och ta slut mellan oss. Det känns helsjukt; varför tänker jag så??? (Det finns för all del mer rationella skäl också; att kunna ta en lägenhet åt något av barnen när de ska flytta hemifrån och för att samla "köpoäng" åt mig och Josef, för vi vill flytta inåt stan när barnen börjar flyga ut)
2. Jag har skrivit ett testamente. Ett riktigt, juridiskt testamente. För att om jag dör så ska det inte finnas några som helst oklarheter! Barnen ska vara skyddade i all framtid. Min vilja ska vara klargjord.
3. Jag har ett "Vita arkivet" online. Samma sak där - det ska inte finnas något oklart. Ingen ska behöva fundera över hur, var och på vilket sätt jag vill bli begravd. Alla viktiga uppgifter ska finnas uppspaltade klart och tydligt. Ingen ska behöva undra eller leta eller bli osams. Ingen ska behöva stå mitt i det kaos som sorg skapar och dessutom behöva lägga energi på att leta och ordna och fixa, så som jag fick göra.
 
Mina anhöriga ska inte behöva ha det som jag hade. Sorgen kan jag inte lätta åt dem, men de ska inte behöva sitta uppe hela natten och leta igenom ica-kassar efter kvitton och räkningar. Eller vänta i telefonkö för att få reda på om det överhuvudtaget finns någon livförsäkring. De ska inte behöva deklarera åt dödsboet fyra år efter dödsfallet.
 
Men det känns som sagt ganska osunt att tänka såhär. Som om jag skulle sluta som en sån som samlar konserver ifall ryssen kommer eller nåt! Jag undrar om det finns fler? Jag undrar om jag är ensam om det här?
 
 
PS. Förklaring till rubriken: DEFCON är en beteckning på vilket beredskapstillstånd den amerikanska militären befinner sig i. 5 är fredstid och 1 är fullt krig, se http://sv.wikipedia.org/wiki/DEFCON

Kommentarer
Postat av: Marie

Att "rusta" på grund av erfarenheter man genomlidit är helt normalt tror jag. Inte bara jag, som också blivit änka, utan flera i min/vår omgivning har agerat likadant. Så du behöver inte oroa dig för att vara knepig :)
Själv är jag av åsikten att årsdagarna alltid kommer att vara viktiga oavsett hur många år som går. Däremot kanske tyngden kring dessa dagar blir lättare att bära. Du gör helt rätt!!!
Mkt fin blogg.....har följt den i flera år. Tack!

Svar: Tack snälla Marie för ditt svar! Alltid skönt att höra att det finns andra!Angående årsdagarna så tror jag ju också att de alltid är viktiga och finns där. Det vet jag ju närstående som vittnar om! Bara det att det verkar vara svårt för andra som inte varit med om sånt att förstå....
Kram till dig! /Sorgfågel
Cayenne72/Sorgfågel

2012-08-07 @ 21:24:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0