Dödsveckan
Jag blev mamma under dramatiska former, där jag närapå dog och blev liggande på hjärtintensiven i flera veckor, för 12 år sedan. Vi hade ett lyckligt slut, både dottern och jag mår ju som du vet bra idag. Ändå går jag in i känslan jag hade veckan innan hennes födelse, när jag var som sjukast och oron över det väntade barnet som störst, varje år fortfarande. Och jag tror att det kommer att fortsätta följa mig. Kanske har man inte varit med om något som ställt livet på ända om man inte kan sätta sig in i det? Kanske är det inte alla människor som är som vi, och återupplever det som hänt "bara" pga ett datum? Men oavsett vilket är det inte mycket mer man kan göra, än att följa med i sin känsla - och veta att man faktiskt kommer ut på andra sidan igen.
Du har ju dessutom barnen att tänka på, även de är förstås medvetna på olika sätt att det nu är årsdagar sedan pappa först blev sjuk och sedan dog.
Jag tänker på dig!!
Jag är helt urusel på att kommentera men jag läser och här kommer kramar från mig och lilla R!!!!
Om man aldrig varit med om sorg på nära håll så har man svårt att förstå. Du vet och du kommer sörja så länge du vill. Det bara är så. Kram kram