"I can't get out!"
När jag skrev som mest i bloggen trodde jag att jag en dag inte skulle behöva den mer. Att det liksom skulle bli "färdigt"; att sorgen inte skulle behöva bearbetas mer. Jag skriver ju sällan, så man kunde kanske tro att det är sant, men det är snarare så att orden är svåra att få ur sig nu för tiden. Det blev inte färdigt; det blev inte bearbetat, det gick inte över. Det bara kapslades in - djupt in där få, om ens någon, ser det. Men därinne ligger sorgen och fräter och bubblar. Ibland dyker den upp till ytan för att sedan tryckas ner igen. Men den försvinner aldrig.
"I can't get out. Don't you see? I'll never get out!" (Greys anatomy säsong 9 avsnitt 2)
