Forever young

Idag är den dag som jag matematiskt växer ikapp och sedan förbi M. Han var 7 år och 6 dagar äldre än mig och idag är det 7 år och 6 dagar sedan han dog. Från och med idag kommer jag att bli äldre än min man....Jag vet att jag skrev nåt liknande redan i våras när jag fyllde 43, men idag är det mer räknemässigt korrekt.
Det är en konstig känsla att bli äldre än honom. Men så är det väl med alla döda: de åldras ju inte - de förblir i minnet alltid som de var när de dog. Just den åldern, just det utseendet. Inga rynkor, inga gråa hår.

Kommentarer
Postat av: Iréne

hej
Imorgon är det ett år sedan min make gick bort. Jag hamnade av en händelse på din blogg, jag surfade runt för att se om man kan hissa flaggan på halv stång på ett års dagen av hans död. Hittade inget svar men din blogg. Jag har läst hela en ikväll. Så läkande att läsa alla inkännande, tankar, känslor, bemötande av andra, om barnen, hans skäggstubb som Jah jag förnimma fram mm. Min var också bonde och lämnade efter sig allt praktiskt, jag känner igen mig helt i det du skriver. Dessutom ör jag lärare! Tack och tack och tack för din blogg. Så skönt att läsa något sånt här igenkännande sammanfattande vad man går igenom under det första året. Iréne

Svar: Hej! Önskar dig styrka att ta dig igenom årsdagen! Det är ju olika för alla, men för mig har den dagen alltid varit jättetung.
Kramar Sorgfågel
Cayenne72/Sorgfågel

2016-01-27 @ 01:20:51
Postat av: yuhyuh.blogg.se

Hej Cayenne.
Jag har länge tänkt att jag ska skriva och berätta hur mycket din blogg betytt och betyder för mig. TACK för att du så frikostigt delat din personliga upplevelse och din/er oerhörda sorg. Det finns säkert fler än du anar som blivit tröstade av att få ta del av din berättelse.

Inatt, för ett år sedan, var sista natten då jag såg min pappa i livet. Det var en fruktansvärd, alltigenom överjävlig vaknatt fylld av övermänskliga smärtor och en plötslig vetskap om att nu kommer han snart försvinna, min älskade älskade pappa. Hans huvud i min famn, ständiga alarm om mer morfin. Några månader tidigare hade vi fått besked om att han plötsligt stod med en diagnos som skulle ge honom 2 månader kvar att leva - han fick 8. Det var under de månaderna jag sökte på nätet för att hitta något sätt att förbereda mig inför sorgen och döden. Då hittade jag din blogg, ömsom läste och ömsom grät i flera dagar. Man kan inte jämföra sorg, det bottenlösa svarta hålet i bröstet är lika tungt för alla. Men er historia grep mig och jag sörjde så för din skull, och för dina barns skull.

Min pappa hade nyss fått sitt första barnbarn, hon var nästan exakt lika gammal som lilla J var. Hon var min pappas stora nya kärlek och varannan vecka bilade han 100 mil för att få träffa henne, han levde för henne. Han var precis fyllda 64 och hade efter slitiga sista år gått i pension, med världens största lust till livet och att vara världens bästa morfar. Alla planer hade han byggt runt pensionen. Och så fick han knappt några månader av den. Det är så fruktansvärt orättvist. Det var så fruktansvärt orättvist att lilla J inte fick växa upp med sin pappa, och att vår lilla M inte fick möjlighet att minnas sin morfar som älskade henne något vansinnigt.

Inatt sover jag inte, för jag minns allt jag gjorde de sista dagarna, och inatt minns jag den här natten och genomlever varje sekund av fasa och smärta igen. Det är den första årsdagen av hans död, den har bara börjat och jag är redan helt slut. Det är helt olika, en åldrande pappa och ung småbarnspappa, men han var min bästa vän och jag kan inte förstå hur jag har lyckats överleva ett år utan honom med den här smärtan. Att du överlevt utan M är helt helt otroligt.

Varje gång jag känner nattens ångest och de skrämmande minnena bubblar upp istället för sömn går jag in och läser din blogg, och in i min personliga sorg vävs sorgen över din M, och av någon anledning blir det inte tyngre utan lättare. Tack för att du delar med dig, och att jag får finna tröst i din styrka.

Det blev lite högtravande men du ska veta att jag tänker på er ibland, när jag ser vajande fält eller hör Fields of Gold. Den låten hade jag ingen egen relation till, så den blev helt tillhörande M även i mitt minne, fast jag är en helt främmande människa tvärs över internet. Livet är allt bra märkligt.
Jag hoppas och tror du har det ganska bra just nu, frånvaro på bloggen är ett tecken på att livet i övrigt överskuggar sorgen som aldrig försvinner, och det är dig så väl unt att må bra allt du kan. Kram.

Svar: Hej och tack för att du skriver här och berättar din historia! På så sätt blir din älskade pappa en del av mig precis som M:s historia blivit en del av dig - visst är det märkligt det där med att dela sorg? Det framgår tydligt hur mycket din pappa betydde för dig och det är ju då som förlusten blir så stor och smärtsam. Känner med dig nu när du går igenom årsdagen av hans död; det är en jobbig dag så var snäll mot dig själv! Tillåt minnena att skölja över dig, inse att du inte orkar så mycket mer idag, låt sorgen komma.
Tack för att du delade med dig, önskar dig styrka och ljus!
Kram Sorgfågel
Cayenne72/Sorgfågel

2016-03-19 @ 01:57:03
URL: http://yuhyuh.blogg.se/
Postat av: Sabina

Jag drömde om mamma och pappa häromnatten, jag drömmer så oerhört sällan om pappa, tyvärr. Han var samma ålder som när han dog, mamma som hon är nu - både äldre och dement. Det var så konstigt, för det var ju de båda och de var mina föräldrar men ändå inte ett par. Pappa tog hand om mamma som en äldre person, någon han brydde sig mycket om men inte en livskamrat. Så visst blir det annorlunda, den som inte finns kvar stannar i ålder och vi andra går vidare. Inte ens min dröm förmådde överbrygga det.
Kram!

2016-05-18 @ 22:05:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0