Ingen respekt i sikte
Jag förstår din känsla till viss del. Jag har inte mist min man men efter en olycka som lika gärna kunnat bli så sitter han i rullstol och fortfarande efter 10 år så tycker jag att veckorna innan och efter hans olycksdag är jobbiga. Du måste själv känna vad du kan och orkar men var framförallt vara ett stöd till dina barn. FÖr det är ju så att har man (små) barn som också sörjer så kan man inte alltid få ut alla sina egna känslor eftersom barnens går före. Så fast du gått vidare så finns säkert mycket sorg/ilska/undran mm kvar inom dig som måste ut innan du är helt klar med det hela. Lycka till och hoppas du kan förmedla dina käslor till de närmaste iallafall (när du själv vet vad du känner)
Jag förstår din känsla fullständigt. Är själv änka sedan två år tillbaka. Du har en fantastisk förmåga att sätta ord på känslor, ibland känns det som om du kan läsa mina tankar. Jag känner igen mig i många av de situationer du beskriver. Tyvärr tror jag inte att någon som inte har vår erfarenhet fullt ut kan förstå hur man känner och reagerar i olika situationer, inte ens de som står oss nära. Sorgen tar tid, och jag tror att om man accepterar det så går det lättare att hantera vardagen, även om man inte alltid får den förståelse från omgivningen som man skulle önska. Ser fram emot att följa dina tankar framöver.
