Leverans på uppmaning! :-)

"Nä-äää du nu vill jag allt veta hur det går?!! Men huset, med kärleken och skolan. Med möbleringen och släktingarna. Med hösten och med bullbak och morgonkaffe med Josef! Du är ju facklan i mörkret här *känner du pressen ;)* för oss som ännu vacklar runt i mörkaste sorgen...hit med lite framtidstro, lycka och tankar tack! kram ;)"


"Malle" skriver kommentar och uppmanar mig till att få tummen ur....nånstans. Josef sa faktiskt likadant häromdagen: "du måste ju skriva i bloggen, så de som läser får veta hur du har det!" Så då gör jag det...! :-)

Vi har det precis som Malle skriver: höst utanför huset i den lilla fina skogsbacken som är utsikten från mitt köksfönster och som jag redan älskar! Härinne bakas det faktiskt bullar (i fredags, bara för att jag ville att det skulle vara mysigt för alla att komma hem på eftermiddagen!) och Josef och jag dricker vårt morgonkaffe.

Jag tänker ofta, ofta: att man bara kan få ha det så här bra?!! Att det kan finnas ljus och lycka?! Är det verkligen sant??? Och nu först i ljuset kan jag se mörkret bakom mig! Hur ofattbart svårt och jobbigt och smärtsamt det var! Hur orkade jag? Hur gjorde jag? Det borde inte ha gått!! Men det gör det ju - det går för att man måste.


Jag hoppas fortfarande att Stora J ska hitta lite kompisar i sin nya skola, men det verkar i alla fall gå lite bättre än i början. Då grät hon ofta i skolan, det gör hon inte nu. Antar att allt jobbigt kom upp till ytan för henne, att det är därför hon gjort så.


M:s släktingar har hållit sig lugna, jag har inte hört något mer från dem. Skulle tro att de fick hävt ur sig den mesta skiten i hettan som var och nu tänker de kanske inte ens på det. Men jag glömmer inte vad svägerskan kallade mig eller hur svågern försökte skrämma mig med rättsliga processer! Som jag ser det har vi ingen familj kvar på M:s sida och det är ju förjävla sorgligt! Inte ens svärmor räknar jag, för henne pratade jag med dagen innan vi fick tillgång till Gröna huset och även om det var ett bra samtal så kändes det som att hon valt sida liksom. Hon frågade inte ens vart vi skulle bo, så så lite brydde hon sig om barnbarnens framtid. De som ändå är det som finns kvar av M, jag tycker det är lite synd att hon inte stod upp lite mer för dem i alla fall! Jag förstår att hon vill stå på sin kvarvarande sons sida, men hon hade ändå kunnat markera lite när de höll på som värst!

Men det gör inte så mycket, jag har lagt det ganska mycket bakom mig nu. Att flytta hit gav mycket distans till allt tjafs, så det var bra. Det är bara när jag måste åka till huset eller till gården som det bubblar upp, för jag har märkt att jag mår pissdåligt av att bara vistas där!! Så ingen blir gladare än jag när Lantmäteriet är klara med sin pappersexercis och jag får frånträda!! Då kan jag äntligen få släppa ansvaret för allt där, då kan jag blir fri och ta minnena av M med mig - utan allt "lantbrukeri" runtom!!





Kommentarer
Postat av: karibien

Åh vad skönt att höra en rapport från andra sidan sorgeländet! Att det faktiskt finns blå himmel över en skogsbacke intill ett kök med hembakta bullar. Skönt att höra att släktingarna hållit sig borta - men sorgligt med svärmor. Same same här, tyvärr.



Jag håller en tumme att Lantmäteriet släpper er ur lantbrukeriet - och skickar en kram till Stora J

2010-10-05 @ 11:27:01
URL: http://karibien.typepad.com
Postat av: Malle

Åh va härligt. Precis som jag hoppades, morgonkaffe - kärlek - familj och bullbak :))

gråter en skvätt

Det är också på något sätt en tröst att läsa om att du har det bra då det inte bara ger framtidstro utan faktiskt även påminner om att man har haft det så. Att man faktiskt inte alltid har haft det så här illa utan att det fanns kärlek och höstmys innan allt försvann. Jag har någonstans ändå kommit så långt att jag klart inser vinsten med att ha haft det jämfört med de som aldrig har upplevt kärlek. Jag håller tummarna för stora J! Det är klart att det måste vara tumult för barnen med, allt som har hänt. Även väldigt bra saker är ju omskakande för barn såklart när det är nytt och ovant. Men som sagt....de vaggas ju in av bullar och kärlek och höstlöv med så det skall nog reda sig hur bra som helst. Kram

2010-10-05 @ 14:09:43
Postat av: Elisabeth

Puss på dig & ER fina hjärtan, känner jag att vill skriva - inget mer än just så!!! :D

2010-10-09 @ 22:59:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0