Sorgfågel

Josef har legat på sjukhuset i natt. Det började i går kväll när han kom hem efter ett ärende och gick ut i köket och gjorde toast. När jag kommer ut till honom är han jättekonstig; svår att få kontakt med och sluddrar. Först blir jag arg och frågar honom om han har druckit eller till och med om han har tagit nån drog. Jag vet ju att Josef inte skulle göra så, men han var verkligen som påverkad! Sluddrade, fullföljde inte meningar - konstig.
När jag försökt prata med honom en stund och han bara nekat till allt: "neej, inte druckit, neej, inte tagit nåt, neej, mår inte dåligt över nåt!" ser jag att toastgrillen fortfarande står på. De sista toasten ligger färdiga i och locket är uppfällt och den står fortfarande på. Det låter fånigt, men Josef skulle ALDRIG lämna en sån grej på! Jag drar ur sladden och dukar fram tallrikar - då reser han sig, går fram till köksbänken, tar tallriken med de andra toasten och helt lugnt bara slänger dem i soporna! Inte i ilska eller nåt sånt, bara helt lugnt. Då fattar jag att nåt är riktigt fel! "Vad gör du? Varför slängde du dem?" frågar jag och då syns det att han blir rädd. Han blir gråtfärdig, tar sig åt pannan och nacken och mumlar: "det är något som händer i huvudet!" om och om igen.

Jag ber honom att gå och lägga sig på sängen och sedan gör jag "stroke-testet" på honom, när man ska med utsträckta armar sätta ett pekfinger i taget på näsan. Jag frågar vad vi har för telefonnummer och så och han kan svara och göra det jag säger.

Ringer sjukvårdsupplysningen och samtidigt också hans storasyster. Sjukvårdsupplysningen säger att han bör åka in, för det kan vara en mindre propp eller liknande; antingen bli körd in eller ta taxi eller ambulans.
Han vägrar åka in med sin syster, vill bara sova och säger att han mår bra nu. Jag säger att du får inte stanna, antingen åker du med henne in eller så ringer jag ambulansen. Han fortsätter vägra, så då ringer jag 112. Ambulans kommer och de tycker också att han bör åka in, så det gör vi. Jag följer med i ambulansen och hans syster stannar hos mina barn tills mina föräldrar kan komma dit.

På akuten blir det tester och prover, skiktröntgen och mera tester. Det syns inget på röntgen, så de utesluter större blödning/stroke, men säger att det kan ha varit en liten propp, en "tia". En sån löser upp sig sjäv och lämnar inga spår. Han blir inlagd över natten.

Idag blev han kollad mer och fick sedan åka hem på eftermiddagen. Utskrivande läkare tycker inte riktigt att symptomen motsvarar "tia" utan tror på nåt som heter "transistorisk global amnesi" vilket är en övergående förvirring/minnesförlust och som man kan få och som tydligen inte ska vara farligt eller behöva behandlas. Josef minns nämligen i efterhand ingenting av vad som hände i köket.


So far händelseförloppet.
Det var hemskt, HEMSKT! att behöva åka ambulans med ytterligare en älskad man. Att sitta där hela den långa färden in, att tänka hur likt det kändes. Att oroa sig för vad det var - tankarna i går kväll gick ju åt hjärntumörhållet. Att föra dialogen i huvudet: "nähädu Gud, inte en till!!"
Han repade ju sig snabbt, redan på akuten mådde han bra och lät normal igen och ville bara hem, men oron fanns ju ändå där hos mig. Och all deja vu. Tack och lov åtminstone att vi inte hör till samma sjukhus som M dog på!!

Det var också jobbigt att behöva lämna honom där på akutvårdsavdelningen sent i går kväll och åka hem och sova i en stor ensam kall dubbelsäng! Också så likt de där första hemska nätterna när M hade dött!!

Men nu sover en trött men kry Josef i sängen och jag - även om jag tvångsmässigt måste kolla då och då så han andas - är så tacksam över att ha honom hemma igen!!