Citat och länkar
Gunilla skriver insiktsfullt om andras okunskap och fördomar om sorg och jag känner igen vartenda ord:
"Återigen kommer jag in på ämnet sorg som jag har blivit bra på. Det finns så mycket fördomar om hur man skall hantera sorg! Tro mig, vi svenskar är allmänt verkligen urusla på detta att ta hand om dem som har blivit drabbade av sorg.
När man drabbas av en stor sorg så visar sig genast omgivningens okunskap och fördomar om hur det ska vara. Plötsligt finns det några som tror sig veta hur vi mår och hur länge vi kommer att sörja. En fördom som jag har fått höra är att det kommer att kännas lättare efter begravningen. En annan fördom som många tror stenhårt på är det här med sorgeår. Att när det har gått ett år så är det ok, då ska man kunna vara som vanligt igen för då har man klarat av alla årets dagar och därefter slutar man sörja. "
Åsa Jinder uttrycker exakt hur det känns när folk säger okänsliga saker:
Att säga till någon att - Jag skulle inte överleva det, är att säga att - Jag skulle sörja mer än du.
Att överhuvudtaget säga till någon som varit med om något så traumatiskt, att man själv aldrig skulle överleva, klara av det, orka...måste vara det minst finkänsliga man kan göra.
Att utsättas för trauma är fullständigt förövande. På olika plan. Mycket syns inte på ytan. Mycket döljs bakom vardagliga rutiner, bakom skratt. Vi ser inte det bottenlösa grå. Vi känner inte den outhärdliga smärtan. Vi ser vad vi ser och vi drar slutsatser.
En människa som står upp. Går. Kanske börjat arbeta igen. Skrattar?
Åh, vad skönt tänker vi. Och tänker på oss själva. Hur jobbigt och svårt och obekvämt det är att ha sörjande människor omkring oss. Människor som ser ut att gå sönder flera gånger om dagen.
Vi har redan glömt att de faktiskt redan är brutna. Delade i två bitar, två bitar de med stor omsorg och likt illusionister får oss att uppfatta som en. Hel.
Ingen av de jag känner vill bli särbehandlade, ingen känner att de vill att omgivningen skall tycka synd om dem.
De vill bara att omgivningen skall förstå. Att hela livet är en illusion ibland. Det som syns vara helt är brutet. Den som syns vara glad är utom sig av sorg.
Vi måste orka gå bakom maskerna, under ytan, inte för att röra om eller peta i sår, utan för att förstå. Visa en slags osynlig hänsyn.
I den ingår att man tex inte säger
-Jag skulle aldrig orka. Jag skulle aldrig överleva.
Lotta som likt Gunilla förlorat ett barn har en dikt på sin blogg som var väldigt sann:
Snälla se mig genom mina tårar
Du frågade "hur mår du"?
När jag svarade tårades mina ögon.
Du såg bort och började genast prata igen.
Uppmärksamheten du givit mig rann iväg.
Hur mår jag?.. Jag mår bättre när folk lyssnar
men det kan hända att jag gråter en tår eller två.
Den här smärtan är obeskrivlig.
Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå.
Trots det behöver jag dig.
När du ser bort,
när jag blir ignorerad,
är jag åter ensam med den.
Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå.
Egentlligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!
De är naturens sätt att hjälpa mig att läka
De lättar lite på det tryck sorgen skapar.
Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen när du frågar hur jag mår,
..men så är det inte.
Minnet av min älskades död kommer alltid att vara med mig.
Blott en tanke bort.
Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig, men det var inte du som gav mig den.
Den fanns redan där.
När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös,
när du inte vet vad du skall göra?
Du är inte hjälplös,
Och du behöver inte göra något annat än att vara där.
När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner,
då har du hjälpt mig.
Du behöver inte säga något. Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver.
Var tålmodig.. var inte rädd.
När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag mår"
lättar smärtan,
för när tårarna kan komma och gå som de vill, känner jag mig lättare.
Att tala med dig släpper fritt vad jag har önskat att få säga högt,
och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv.
Jag gråter en minut eller två..
och sen torkar jag mina ögon.
och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare.
När jag håller tillbaka tårarna, får jag en klump i halsen
mitt bröst värker och min mage knyter sig.
Därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar,
då skadar det oss bägge .. mig, för att min smärta hålls inombords,
en sköld mot din närhet.. och du,
för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra.
Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar..
Då kan vi vara nära igen.
Författare Fritt översatt efter "Please se me through my tears" av Kelly Osmont
Så många sanningar. Och det där "jag skulle aldrig orka, jag skulle aldrig överleva" är bland det elakaste man kan säga till någon i sorg. Även om man känner så, så kan man hålla det för sig själv. Ett perfekt tillfälle att tänka efter, att inte säga allt som kommer för en. Man vill bara skrika tillbaka: "jaha så jag älskar/sörjer/känner mindre än vad du skulle göra?" "Dina anhöriga betyder alltså mer än min som dog gör?" Ibland har jag även velat svara: "nä det skulle du antagligen inte göra"! Det är konstigt att vetskapen om "saker att säga till någon i sorg" måste ha skapats av en människa som aldrig varit i sorg. Kramar Anna!
Känner stor förvåning över att människor verkligen uttrycker sig i sådana ordalag... Klumpig kan jag säkert vara, men att kläcka ur sig något som så klart bara relaterar till ens egen ångest inför det ofattbara... Det kan inte vara det mest känsliga, nej. Bättre vara tyst.
Fin dikt och tänkvärd.
Cruella; du skulle bara veta hur vanlig den kommentaren är! Jag har fått höra den ett flertal gånger, mest i början. Då var jag för mycket i chock för att reagera, men om någon hävde ur sig den nu skulle jag nog smälla till personen!!
Verkar finnas många okänsliga puckon "out there"....
Kram!
Sorgfågel
