Min sociala inkompetens

Jag undrar hur lång tid det tar innan man kan möta andra människor på ett naturligt sätt igen? Jag känner mig som en främmande fågel, som en utomjording. Det känns som att jag är så annorlunda än andra "vanliga".
Vi som bär på sorg är brännmärkta, vi har sett något som andra inte har. Och det märks! Jag har så annorlunda horisont än andra; saker de pratar om och lägger energi på rör mig inte i ryggen. Inget de säger eller klagar över vinner min sympati; vad de än har för bekymmer skulle jag utan betänketid byta till mig om de tog min verklighet! Tänkte på det när en av kollegorna nämnde att hon och hennes man skulle separera. Då tänkte jag (fast jag såklart inget sa högt) att: trist för dem, men å gud den som ändå hade fått separera från M istället för att han dog! Klart det också hade varit en slags sorg - över det som inte blev som man hade tänkt - men han hade åtminstone fortfarande funnits och barnen hade fortfarande haft sin pappa!!

Kommentarer
Postat av: Elisabet

Hej!

Jag är inne här hos dej lite då o då o läser hur det går med er. Vi är i någorlunda samma ålder o mitt minsta barn är född i juli-07. Dessutom har vi oxå ett lantbruk, visserligen med lite annan inrikting, men det är väldigt mkt av det du skriver som jag känner igen mig i. SCBs skördeundersökning t ex ;)

Jag har ingen aning om hur det är att förlora sin man. Men jag förlorade mitt barn för några år sedan. Och jag känner verkligen igen den där känslan du beskriver, av att vara "en utomjording" och att nästan allting som andra människor pratar om blir helt oväsentligt! Det blir ytligt, fånigt, ja rent obegripligt att ens lägga tid på. Och den känslan minns jag satt i väldigt länge! Så länge att man så småningom vande sig vid att ALLA andra var ytliga, att man var ensam om att inte bara snacka "goja".

Nuförtiden snackar jag goja som alla andra. Men om jag träffar nån jag vet nyligen (typ senaste året el så) råkat ut för t ex dödsfall, då försöker jag hålla inne på "bla bla-snack" just för att det var så idiotiskt.



Jag kan inte säga hur länge den där känslan sitter i. Så länge som man inte "vant" sig vid hur livet ser ut. När vi fått vårt nästa barn o saker började bli lite som vi trott att ett familjeliv skulle se ut, antar jag. Där är ju en enorm skillnad, mitt liv kunde -utan mitt döda barn- återgå till det vi tänkt oss, det bara tog några år till... När man förlorar sin man kan man ju inte "skaffa en ny". Det gör förlusten av sin man svårare, även om många som förlorat barn kanske inte skulle hålla med mig, för barn ska inte dö före föräldrar.



I sorg finns inga facit, och jag ville bara skriva att du verkligen har helt rätt när du tycker det blir svårt att umgås med folk på ett ytligt plan. Och tyvärr kommer det nog att kännas så länge... Men samtidigt är man hela tiden tvungen att öva, för hur skitdumt det än är, så blir det lättare med tiden. Men man glömmer aldrig nånsin känslan av att vara ett UFO!

2009-01-10 @ 23:39:39
Postat av: Kicki

Oj vad bra Elisabet ovan skriver! Precis vad jag tänkte skriva. Jag tänkte förut exakt som du L/Sorgfågel gör i inlägget (i fler år efter de två "nära" dödsfall jag varit med om). Men nu kan även jag prata "banala" saker igen. Och jag jämför inte längre olika bedrövelser så mycket som förut (jag kan t ex se att en separation kan ju vara enormt smärtsam m.m.). Så dit tror jag även att du kommer komma trots att du kanske varken vill eller kan tro det nu. Kram!

2009-01-11 @ 13:16:36
URL: http://litesomjag.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0