Spår i mobiltelefonen och på andra ställen
Kläderna planerar jag att packa ner, vissa utvalda, i fina lådor som vi kan ta fram om barnen vill minnas. Skorna känns fel att slänga eftersom de är rätt nya och bra och after shaven ska jag ha som "tröstdoft" att lukta på när jag vill känna hur han doftade.
Det är ingen brådska; jag tar såna här saker när det känns rätt. Små steg har det blivit då och då och resten kan gott vänta, det finns ändå ingen som behöver ha åsikter om ifall M:s jacka tar lite plats i nån garderob!
Magiskt tänkande kan vara läkande. Jag lyssnade på ett alldeles hjärtskärande och samtidigt på något sätt hoppingivande program i radio för några månader sedan: en kvinna som mist sin man och lilla dotter i en brand här i Stockholmstrakten. Mycket tungt att lyssna på, och jag minns hur isande hemskt det var att läsa nyheten när det hade hänt. Men i alla fall, det har gått några år, hon läker långsamt - och menade på ett alldeles självklart sätt att det var helt otänkbart att flytta från huset där de alla bott tillsammans innan dottern var stor nog att flytta hemifrån... Det må låta hur stolligt som helst för den som aldrig kommit i kontakt med det svåraste, men så 100 procent begripligt och fint det var.
Ta den tid det behöver ta. Ta det lite i taget eller allt på en gång när du är redo. Som du säger, ingen ska bry sig om att M:s jacka hänger kvar. Doftminnen är de starkaste och de som håller längst sägs det. Jag kan fortfarande känna doften blåsa förbi mig som en svag bris ibland. kanske är han här och hälsar på då? har du sett några fjärilar ännu? Kramar!
Jag har aldrig varit en flitig bloggläsare. Har aldrig ro att sitta & läsa. Men av en slump kom jag in på din blogg & jag kunde inte sluta! Satt & plöjde igenom vartenda inlägg & jag har inte gråtit så här mycket på väldigt länge. Jag får så ont i hjärtat av eran historia och det slår mig hur fruktansvärt orättvist livet faktiskt är! Din man verkade vara en sån underbar människa och världen behöver såna. Därför känns det så tragiskt att han inte fick stanna kvar. Men det är väl kanske så att Herren plockar de vackraste blommorna först....
Anna: inga fjärilar på det viset ännu, fastän jag tittar uppmärksamt så fort de nyker upp! Bara mal eller vad de heter, de där brun-gråa - och nåt roligare sändebud än så kunde han väl hitta??
Låt allt ha sin tid. Det är bäst. Kram från mig!
hej jag heter kristina förlorade min son på allahjärtans dag när jag läser om din sorg o känsla får jag tröst av att jag är inte ensam att känna det onda som hela tiden fins ien jag har inte en komit på hur jag ska använda o skriva i min blog siter mest o läser andras jag vet det är viktit att få ut det o att få svar o tanke på sin blogg ger tröst o styrka .jag ville bara visa dej att jag varit här o vet hur du känner o att det är nästan omöjlit att vara hel man är ju bara halv nu.kristina
Kristina! Vill bara ge dig en kram!! Du går igenom helvetet på jorden! Hoppas att du kan finna tröst och styrka nånstans!
/Sorgfågel
