Rastlöshet
Försöker stävja rastlösheten med löparrundor, det funkar bara delvis och endast för stunden.
Känner mig långt ifrån M, hittar honom inte där inuti mig, tränger bort tankarna på honom eftersom det gör för ont att minnas honom. Kluvenhet; vill ju minnas men orkar inte med smärtan! Vill kunna tänka på honom utan att gå i tusen bitar, orkar inte plocka upp de där bitarna gång på gång.
Använder förträngning som metod att mota sorgen och smärtan; tänker på allt annat utom honom. Är det bra eller dåligt? Klarar ju av tillvaron men tappar bort honom. Vilket ska man välja?
Fasar för nästa djupdykning ner i sorgen som jag av erfarenhet lärt mig kommer efter "lätta" dagar.
Vet inte vad jag vill, pendlar med kraftiga svängningar: vill bort härifrån, vill stanna kvar. Vill ha sällskap, vill vara ensam. Vill framåt, vill tillbaka.
Jag längtar efter något, vet inte vad. Lycka kanske? Sinnesfrid? Glädje? Kärlek? Allt det jag förlorade......
Det går inte att beskriva det bättre....förstår precis hur du känner det. Frågan är bara hur länge det ska hålla på - eller hur?
Kanske är det allt på en gång du längtar efter. I mina öron känns det som att du har M väldigt nära. Han stod ju för lycka, sinnesfrid, glädje och kärlek. Det är säkert allt han gärna ser att du får uppleva igen, en dag, någon gång, någonstans...
Jag är osäker på om det verkligen är förträngning du gör, tror du inte att det är en försvarsmekanism?
Att kroppen inte tar in allt på en gång, utan en liten bit i taget.
Jag har bara min farmors död att jämföra med som min stora sorg, och det tog mer än ett år innan jag kunde prata om henne utan att gråta och glädjas över att hon levat istället för att bara sörja för att hon var död.
Jag minns ännu de första gångerna jag skrattade innerligt, snabbt gick den sköna känslan över i sorg. Jag fick svårare att känna henne i minnet, och det störde mig enormt. Jag ville ju inte glömma!! På något vis så grusades alla glädje till en början av Döden, men efterhand blev det mindre och mindre grus och mer och mer skratt.
Jag minns också reportaget på TV, 2 år efter diskoteksbranden i Göteborg. En kvinna som var mamma till en av flickorna som omkom svarade på frågan om hur hon mår idag ungefär såhär:
"För två år sedan trodde jag aldrig att jag skulle stå här och säga detta, men jag mår faktiskt bra."
Älskade Sorgfågel, jag tror tyvärr att du har en ganska lång resa kvar. Men jag tror också att resan kommer bli lättare ju längre tiden går. Fler och fler rutiner skapas utan M, och jag kan tänka mig att det är en sorg i sig - det ska ju inte vara så....han ska ju vara där och dela vardagen med dig och barnen.
Men det är trots allt att man bit för bit glömmer bort hur det brukade vara som gör att sorgen lättar. De nya rutinerna och de nya minnena gör att de gamla bleknar och till slut har man en liten guldask kvar med minnen som man kan tänka på med ett leende och värme i hjärtat.
KRAM
Mica
Du förtränger absolut inte, du är ju medveten om att du skjuter bort sorgen. Tror att du måste få göra det då och då. För att orka vidare liksom. Rastlöshet kan vara så jobbig, bra att du kan komma ut och springa ibland. Hur överjävligt det än är så gör du rätt i att inte rusa genom sorgen utan ta den en bit i taget. Kämpa på vännen, vi är många som hejar på dig! Kramar Anna!
