Surrealistiskt
Detta kan bara inte vara sant tänker jag ofta. Det är världens svartaste, deppigaste, tragiska teaterpjäs jag hamnat i och snart går ridån ner och jag får höra publikens applåder och allt kommer att bli som vanligt igen......
PS Det är skitbra att passa på att yl-gråta rejält när man ändå dammsuger, för då drunknar ljuden lite grann i oväsendet....DS
Å, Lotta - jag läser och grinar. Du skriver så himla fint. Tänker på dig/er varje dag. Ni är ju nära men ändå långt borta...Har funderat på det det där...M och R kände ju varann, men hade inte setts på 15 år och så maillistan, det känns så dumt nu att vi aldrig sågs, men jag tror vi var/är lite smått osociala IRL - åren gick, och nu är vi här. Hade liksom velat göra mer för dig/er, men det hade nog varit konstigt det med!? Äsch, jag svamlar.....
R. hälsar, han tycker detta är lika hemskt som jag..Han tände ett ljus här hemma för M den där lördagskvällen, och jag ett på jobbet.
kram
Du skriver så otroligt bra. Jag gråter som jag inte gjort på länge. Jag önskar dig och dina barn all lycka mitt i allt det ofattbara.
Jag fick om denna blogg idag av en väninna som liksom jag mist sin make inte ens 40 år fyllda och liksom jag har ett litet barn med honom. Jag kan bara säga att det är en enorm lättnad att se allt det jag känner i ord här. Precis exakt så som du skriver ovan och även det mesta andra jag hunnit läsa nu är som det vore mina egna ord på pränt. Jag skulle vilja krama dig väldigt länge.
