Sorgfågel

Vänjer mig aldrig vid den här tomheten som alltid följer mig nu. Vaknar varje morgon och det känns som om jag glömt mig själv nånstans. Han tog med sig en så stor bit av mig när han dog, jag vet inte riktigt vad det är som är kvar. Inte är det jag i alla fall; inte det jaget som jag är van vid. Det är bara en spillra, ett skal som utanpå ser ut att fungera men inuti bara är tomt och fruset.

Förstår fortfarande inte helt och fullt att han är död. Det känns mer som om han har en ovanligt långdragen period av intensivarbete sådär som jag är van vid kring varje skörd/sådd eller som om vi hade separerat. Som om han ändå finns nånstans, inte att han aldrig mer kan komma. Tänker hela tiden i termen "vi", kan inte fatta att det inte är vi = M och jag längre.

Ofta står jag vid fönstret och tittar ut, söker med blicken något som inte finns. Jag ser bort mot vår framfartsväg där han brukade komma körandes när han var på väg hem, jag lyssnar efter traktorljud, efter steg av tunga jobbstövlar, efter rasslet av nyckeln när han sticker den i låset. Jag kan precis höra hans röst när han kommer in och ropar hej, jag vet precis hur det känns att krama om honom, jag kan känna skäggstubbsraspet mot min kind, jag vet exakt hur det känns att stryka med händerna över hans hår i nacken. Konstigt det där hur starkt känselminnet är, hur det sitter kvar i händer och kropp! När jag tänker på honom så är han så nära.

Det är så oändligt tomt och jag hör inte hemma i den här världen bland alla vanliga människor....