Sorgfågel

Min "änkemottagning" idag har gått bra, det var ju snälla människor som jag tycker om som kom. Det är ganska bra att få sitta och prata och berätta om hur det gick till även om både jag och de blir ledsna. Alla tårar som kommer ut är bra, tänker jag, för även om det gör ont att gråta så lättar det lite grann. Det finns så mycket gråt kvar som ska ut och det måste ske i små portioner, annars blir jag tokig.


Har tänkt på det som många säger: "det finns inga ord". Nej, men det är okej - det är ju så! Bara att man säger det eller säger att man tänker på mig eller kramar om är "good enough". Jag begär inte att någon ska förstå, för det kan man inte om man inte varit med om det själv. Det går liksom inte att föreställa sig, man kan bara snudda vid det i tankarna och sedan skyggar själen.
Bara man säger något så är det ett bra steg! Jag tror knappt att man kan säga något "fel", det skulle i så fall vara så grova övertramp att ingen normalt funtad människa hade hävt ur sig det. Undantaget är de få människor som jag avskyr, men å andra sidan blir ALLT de säger fel.....!

Hade två sådana på begravningen; jag vet att M rent och skärt hatade dem för allt de gjort och när de gick fram och "kladdade på mig" med sitt falska medlidande, sina kramar och sitt "säääg bara till om det är nåt vi kan hjääälpa dig med"!, då mådde jag lite illa faktiskt. Men, men, begravningar är för alla, det var jag väl medveten om redan innan. Jag fokuserar på alla som var där som jag vet tycker om mig och lider med mig på riktigt.