Morgontankar
Idag är saknaden så extra tung! Det känns som att sorgen bara blir värre och värre, det känns inte alls som att det går framåt som folk runtomkring verkar tro att det ska göra. Det blir bara tyngre; som att simma med dunjacka på sig - efter ett tag blir den så genomblöt och tung att det bara drar en nedåt. Ska det vara såhär och hur länge? Hur många simtag till orkar man innan man helt enkelt bara skiter i att fortsätta?
Men allt har ju hänt så nyligen. Det tar tid, och det ska ta tid, att bearbeta en sorg. Efter en så här kort tid så kan ingen begära av dig att det bara ska gå framåt nu. Du kommer att bära med dig sorgen över din man länge. Kanske livet ut... Det bästa är att finna någon som kan hjälpa dig igenom ditt sorgearbete. Någon att prata med.
Läste på en hemsida om sorgbearbetning. Där står lite om det som du precis skrev om: http://www.sorgbearbetning.se/sorg.html
Vad jag kommer ihåg så har kroppen en försvarsmekanism precis vid dödfallet och den närmsta tiden efter. Chocken "grejar" så man orkar med (knappt men ändå). Sedan kommer sorgen mer och mer - det du upplever nu. Och inte ska du tror att andra tror att du ska gå framåt redan - i så fall är detta människor som aldrig har upplevt sorg eller inte har en susning om vad det innebär (inte kan/orkar leva sig in i hur det kan vara). Skit i vad dessa "puckon" eventuellt tänker, och koncentrera dig på dig själv och dina närmaste. Ibland kan man tolka saker folk säger på ett visst sätt också, men de menar kanske inte så... Ja du förstår säkert vad jag menar!
Visst måste du ta hadn om dina barn, men i övrigt tycker jag att du får må precis som du vill och göra precis som du vill. Du sörjer i din egen takt och det har inte gått lång tid alls.
Varje dag är ett steg frammåt!
kram
