Sorgfågel

Jag drar på det varje kväll märker jag, det där med att gå och lägga sig. Det är så svårt och tomt och ensamt att lägga sig själv i dubbelsängen när han borde legat bredvid! Jag sover ofta med hans ena kudde i famnen, känner mig som en liten 3-åring, men det ger lite trygghet. Hans andra kudde är min livlina, den är sparad på en stol i sovrummet sedan han sist sov på den, så hans doft sitter fortfarande kvar i den. När jag är ledsen och saknar honom luktar jag på den, det gör mig visserligen gråtfärdig men det känns också som om han var nära.

Drömmer fortfarande inte om honom, men det dröjer nog tror jag. Jag är väl inte redo för det än, det skulle göra för ont. Fast jag önskar att jag kunde möta honom i drömmen och jag önskar att jag kunde "se" honom när jag är vaken. Tänk om man var lite sådär medial och kunde se hans ande, vad härligt! Då kanske det inte skulle kännas så ensamt.